.

Det är jobbigt och skrämmande att tappa kontrollen, det enda sättet är att ta sig igenom det är att hålla huvudet högt. Försöka blicka framåt och se saker och ting med andra ögon. Tro mig jag vet, förr  var jag en svag person. Men jag lärde mig att vara stark och insåg att folk inte kan köra över en hur som helst. Till alla er som läser vill jag säga, tro på er själva, människor har alltid en förmåga att behandla andra illa. Men det bevisar bara vilka "ryggradslösa" männsikor de är.  En fis i rymden är precis vad de är. Det senaste året har jag varit den där svaga personen igen och bara tackat och tagit emot, jag har varit olycklig. Nu handlar det inte om kärlek, som vissa  personer kanske tror. Det handlar om allt möjligt. Men nu har jag fått nog, nu jävlar. Jag kan också!

Jag satt förut och funderade på om jag verkligen skulle skriva det här i bloggen, eftersom det blev ett ganska personligt inlägg. Men vet ni vad?, jag bryr mig faktiskt inte. Förr skrev jag dikter, terapi kallade en del det. Jag tyckte det var skönt att få skriva av sig, men jag ville absolut inte visa dem för någon. Kommer ihåg att jag gömde den där boken noga så ingen skulle hitta den, tyckte det var så oerhört töntigt att skriva dikter. I den här bloggen har ni fått tagit del av mina tankar och ord, jag skriver inte så mycket om vad jag gör om dagarna, utan jag skriver om saker som personer kanske känner igen sig i.

Hittade nyss en dikt jag skrev för satans många år sen.

Stackars lilla flicka.

Ser ni inte hur olycklig hon är?
Jag kan se sorgen i hennes ögon.

Jag ser hur hon kämpar, hur orkar hon stå ut med att plågas?
Alla bara pratar och de undrar hur hon orkar stå ut och hur 
orkar hon fortsätta kämpa?

Hennes svar blir: Jag kämpar på eftersom jag älskar livet.

Jag hör hur hon ropar på hjälp, men ingen verkar bry sig,
finns det verkligen ingen som bryr sig?

Tårarna rinner sakta, jag ser hur hon försöker blinka och torka bort
de ovälkomna tårarna.
Jag ser hur hon försöker få kontroll över livet och situationen.
Smärtan lyser igenom och jag ser hur ont det gör, den enda
hon vill är ju att bli fri från alla jobbiga minnen.

"- Jag älskar livet"