.

Ja jag kanske tänker för mkt ibland, men det är inte mitt fel... Det här med att överanalysera verkar vara min grej, men det blir fruktansvärt jobbigt i längden...

Folk har ärr på alla möjliga ställen, osynliga som synliga och alla ärr har sin egen historia.
De flesta sår läker och lämnar bara ett ärr efter sig, men inte alla. En del sår bär vi med oss överallt och även om de har läkt så dröjer sig smärtan kvar.
Vilket är värst? Nya sår som gör fruktansvärt ont eller gamla sår som skulle ha läkt för längesen? Våra gamla sår kanske har lärt oss något. De påminner oss om vad vi har klarat av och de lär oss vad vi ska undvika i framtiden. Det är vad vi vill tro, men det behöver inte vara så. Vissa saker behöver vi lära oss, om och om igen.

När man pratar om personkemi så finns det bara två lägen, antingen finns den eller så finns den inte.



Don't speak
I know just what you're saying
So please stop explaining
Don't tell me cause it hurts
Don't speak
I know what you're thinking
I don't need your reasons
Don't tell me cause it hurts